Swedish Greenkeepers Association skickade i helgen ut en påminnelse om Bosse & Birgit Engdahls stipendiefond. Ansökan ska vara inne senast 15 oktober. Det är ett kort utskick, och det är lätt att bläddra förbi det. Vi tycker att det förtjänar mer uppmärksamhet än så, och inte bara för dem som kan söka.
Mannen bakom fonden
SGA beskriver Bosse Engdahl som Sveriges mesta banbyggare. Han började redan på 60-talet, och enligt utskicket syns han fortfarande i sin grävmaskin på golfbanor från tid till annan. Sedan några år tillbaka delar han och hans fru Birgit ut stipendier till unga som vill framåt i branschen — banbyggare, greenkeepers och golfbanearkitekter.
Det mest slående med fonden är vad den inte bestämmer. SGA skriver rakt ut att de varken har definierat vilken sorts utbildning det gäller eller var gränsen för ”ung” går. Exemplen de själva ger spretar med flit: läsa online, gå en av SGA:s eller SGF:s utbildningar, lära sig praktiskt, åka till Australien och jobba, eller söka sig till Ohio State University.
Det är ett generöst sätt att skriva ett stipendium. Det är också ett sätt att säga att branschen inte vet exakt hur nästa generation ska komma in — bara att den ska.
Frågan bakom stipendiet
En bana behöver någon som kan läsa gräset. Som ser på en green att den är stressad innan den ser stressad ut, som vet när klipphöjden ska upp och när den kan ligga kvar, som känner sin egen jord. Den kunskapen tar år att bygga och den finns bara hos människor.
Samtidigt är en stor del av jobbet något helt annat: att sitta på en klippare i gryningen och köra samma linjer som i går, för att det måste vara klart innan första bollen slås. Det är inte den delen som gör någon till greenkeeper. Det är den delen som gör att arbetsdagen börjar klockan fem.
Vad maskinerna faktiskt tar över
Vi säljer robotar till golfbanor, så ta det här för vad det är. Men det är värt att vara tydlig med vad de gör och inte gör, eftersom det ofta beskrivs fel åt båda hållen.
De tar timmarna. En robot klipper på natten, i regn, på midsommarafton, och den kräver ingen som sitter på den. Det är det repetitiva den är bra på, och det är också allt.
De tar inte bedömningen. Någon ska bestämma klipphöjden, lägga zonerna, avgöra när en yta ska vila och när den tål mer. Någon ska se att det som ser bra ut på en skärm inte gör det i verkligheten. Greener klipps dessutom som vanligt — dagens robotar gör fairway, ruff och sportytor, inte spelytan på en green.
Och de lägger till något. Någon måste förstå RTK-positionering, kunna lägga om en karta när banan byggs om, felsöka när en maskin står still. Det är inte mindre kvalificerat arbete. Det är ett annat sorts kunnande ovanpå det gamla — och för den som är ung och ska in i branschen är det antagligen den mest användbara saken att lära sig just nu.
Om du funderar på att söka
Så här gör du, enligt SGA: skriv om dig själv, dina planer i golfbranschen och vilka utbildningar du går eller tänker gå. Spara det som ett Word-dokument och mejla till kansli@sgariks.se, märk mejlet med Bosse & Birgit Engdahls stipendiefond. Senast 15 oktober.
Har du frågor går de till samma adress. Mer om SGA finns på sgariks.se.
Och är det just den autonoma delen du vill lära dig — hör av dig till oss. Vi kör certifieringsutbildningar för de maskiner vi säljer, och vi pratar gärna med den som vill förstå hur en bana sköts när en del av arbetet görs av sig självt. Det kostar dig ingenting att fråga.
Varför vi skriver om det här
En leverantör som säljer automation har ett uppenbart egenintresse i att branschen inte töms på folk. Om tio år ska någon fortfarande veta varför en green beter sig som den gör. Maskiner kan köpa den personen tid — de kan inte ersätta hen, och en bana som tror det kommer att märka det.
Därför är ett stipendium som betalar för att någon ung ska lära sig yrket värt att sprida vidare. Tack till Bosse och Birgit Engdahl för att de gör det, och till SGA för att de förvaltar det.
Känner du någon som borde söka?
Skicka det här vidare till hen. Ansökan går till kansli@sgariks.se och ska vara inne senast 15 oktober.